Komplett

Jag är komplett igen.

Mina små är här. De sover gott i rummet. Duktigt trötta. Båda taggade på busstur i morgon. Vi förbereder. Kläder plockas fram. Vi går igenom hur vi ska göra och att alla måste hjälpas åt så att vi kommer iväg i tid.

Jag har förberett med lite fika för hemvägen och nån bok att läsa. Och självklart följer selen med. Efter en lång dag på förskolan är det lätt att bli trött i benen på hemvägen.

Det känns fint. Trots stressen att hinna allt känns det fint.

Datorn får följa med hem om dagarna så att jobbet kan avslutas när de somnat på kvällen. Jag pusslar och stortrivs med det.

Det ultimata nu vore o hinna med lite dykning också…

Tvmys. Te. Och lite lugn innan det är dags att ta natten. En härligt hektisk vecka har börjat.

Annonser

Förändring

Efter några rejält kämpiga år är jag nu äntligen på fötter igen.

Jag sitter i min lägenhet med 2 sovande barn, antagligen en sovande sambo också. Jag har lagt fram pennorna till Klara som skall skickas på måndag. Sambo har tagit disken och det råder frid.

Jag sitter dock klarvaken. Jag pillar på hemsidor. Jag sätter upp ett gantschema för mig själv. Jag gör små planeringar, siktar framåt.
För första gången på länge kan jag sikta framåt.

Tydligaste förändringen. Delad vårdnad om barnen. Jag upplever mig som halv varannan vecka. Stressad varje vecka. Det som inte hinns med när jag har barnen skall göras klart när jag inte har barnen. Jag brottas med barnens frågor om varför inte mamma och pappa bor hos varandra.
Jag fick tipset på nätet. Vi ritade familjen. Mellan mamma och pappa var det blyerts streck. Mellan föräldrar och barn bläckstreck. Visade på att kärlek kan förändras, men aldrig till ens barn.
Jag försöker vara rak med dom. Utan att det ska bli för svårt för dem att greppa.

Sen är min stackars flicka väldigt mycket som mig själv. Inkännande, tar på sig skulden, känner allt intensivt. Hon kommer få ett rikt men kämpigt liv innan hon lär sig hur hon ska hantera sig själv.
Lucas, min lille grubblare, trixaren, han som, liksom sin far, alltid pillar sönder saker. Varenda pinal skall plockas isär.
Samtidigt så omtänksam och go.

Sambo, en dykare. Alltid dykare verkar det som. Båda jobbar inom handels vilket gör livet med barn till en rejäl utmaning. Jag har som tur är föräldrar och vänner som ställer upp till tusen med att hämta och lämna och ibland passa mina små liv när jag måste vara på jobbet.
Nicole kan alltsom oftast vara med. Det kan faktiskt Lucas också. Däremot kan jag inte ha med båda i butiken på samma gång. Då finns det ingen butik kvar.

Jobbet då.
Efter ett dalande år. Där glädjen i jobbet mattades av allt eftersom, där jag envist bitit i och där det pga orsaker slutade med en uppsägning bröt jag ihop. Jag var knäckt. Helt slut och ville som ingenting. Jag gjorde det jag skulle. Satt ofta på kontoret och grät över allting.
Återigen. Snälla vänner har stöttat och puschat och på nåt vänster sitter jag nu här. som delägare. Jag kan fortfarande inte riktigt greppa vad som hänt, mer än att energin kom tillbaka som ett trollslag.

Nu försöker vi tre få ordning på verksamheten. Vi ser redan nu en vändning i siffrorna när det kommer till försäljningen. Underbart!
Vi reder ut ärende efter ärende och kämpar oss framåt så gott det går.
Vi är 3st. Jag har 2 till att dela ansvaret med. Vi delar upp arbetsuppgifterna och bollar idéerna mellan oss. Det finns alltid någon som kan svara på frågorna.

Till det mer fysiska i butiken. Det städas och röjs. System sätts upp. Rutiner kommer på pränt.
Då vi tagit över verksamheten i lågsäsong finns inte ekonomi för mer än 1 heltid. Vi har människor på timmar i stället.
Verkstaden har äntligen retts ut och vi får styr på saker.

Det känns bra. Jag säger det igen. Det känns bra. Äntligen.

Att återigen känna glädje till jobbet. Att gå dit med en skön (men något stressad) känsla i magen är underbart.
För jag har världens roligaste jobb. Jag får jobba med min passion. Jag får jobba med det jag älskar.
Det är dykning, det är människor. Det är tempo. Det är även sitta ner över en kopp (insert valfri alkoholfri dryck) och prata dykning och minnen. Jag träffar och pratar med gamla och nya leverantörer för att kunna utöka och få styr på sortimentet.

Min egen dykning då?
Äntligen går jag vidare. I mars gör jag, sambon och mathias EBS. Det ska bli fantastiskt roligt att få börja drilla ordentligt

Mina barn växer in i det. De leker dykare varvat med bilparkering. Från leken kan höras -vänta vi måste sätta på oss våra dykdräkter! Akta. Håll andan utan leggulaton! Växa in i det eller bli indoktrinerad, kanske är en hårfin skillnad.
De får alltsom oftast följa med. Även om jag försöker begränsa mina egna dykaktiviteter till när jag inte har barnen. Ibland krockar det och då får de hänga på. Både jag och sambon dyker så någon är trots allt alltid på land. Även om det då är något enklare under sommarmånaderna.

2019. Det känns som ett bra år.

Dykning, kvinnor, engagemang

Jag gör via Dykmagasinet en blog-serie inför internationella kvinnodagen. Varje dag publiceras ett inlägg med en kvinnlig dykare.

Jag förundras över vilka fantastiska kvinnor vi har. Jag sitter och läser svaren och får en ödmjukhet i mig för vad dykningen faktiskt kan ge. Frågorna är enkla och alla kvinnor får samma frågor. Vi är så olika men vi har en sak gemensam. Vi dyker. På vilken nivå är ovesäntligt. Vi dyker. 

I en starkt mansdominerad värld finns vi. Men är den verkligen så mansdominerad? Ja. Det är männen som syns. Herrejösses dyken det hörs om. Men. Vi har också herrejösses dyk. Vi har också härligt avslappnade dyk. Det här är ett sätt att visa att vi finns. 

Jag tänker på mig själv. Jag är driftig till tusen. Jag tänker, andas och lever dykning. Jag är omgiven av dykning. På gott och på ont. Då många av kunderna även är mina vänner suddas linjerna ut. När är arbetstid? När är fritid? Jag får ofta frågan, hur orkar du?

Vet ni. Det är just det. Kunderna. Att få förmedla min kärlek till dykning till alla andra. Att lyckas peppa någon som är missnöjd med ett riktigt krångldyk att våga försöka igen. -häng med nästa gång så dyker du och jag och tränar på det här. Och att sen få se lyckan och glädjen när de bemästrar sitt problem. Osäkerheten övervinns och jag kan se samma glädje i ögonen hos personen som jag själv känner. Det är energi. Det ger drivkraft. När någon köper sin första dräkt. Denna enorma investering. Glädjen när de gör första dyket med egen utrustning. Det är underbart att få vara med om det. Att få vara delaktig.

Jag får ofta frågan varför jag bär så mycket. Varför jag hjälper till så mycket. De lär sig ju aldrig. 

Jag vill nog påstå motsatsen. 

Dykning i Sverige är tungt. Det är kallt. Det är mörkt. Vi här i Karlstad åker långt för att ta oss till de där speciella dykplatserna, det innebär tidiga mornar och sena kvällar. Än tidigare och än senare för mig. Jag tänker som så. Genom att bära. Genom att hjälpa. Genom att vägleda och vara kvittrande glad trots tidig morgon och sen kväll, genom att göra allt jag gör så vägleds nya dykare försiktigt in i hur det går till. Jag bygger dessutom upp en gemenskap. Jag uppmuntrar mer erfarna dykare att prata med nybörjare. Jag ser till att det är okej att fråga varandra. Att det är tungt att bära. Ja. Men vi kan ju få träna upp våra kroppar långsamt i stället för att kastas in i det när du är helt färsk. Det är pirrigt nog när du är ute på din första utfärd med främmande människor. Någonstans vet du att du borde ha koll på allt, dock är allt fortfarande så nytt att det blir förvirrat. Då finns jag där i närheten och försöker guida. Visa. Kanske helt enkelt kitta upp någon annans utrustning bredvid så att det syns hur det ska de ut när det är klart. Vattnet kan vara mörkare än en är van vid från kurs. Jag tycker som sagt att det då kan räcka med att en upplever det. Jag lånar gärna ut en lampa eller två i början. Dykning är dyrt. Det är en prylsport. En kan inte ha råd med allt från start. Jag är noga med att försöka få in alla i gemenskapen. Försöker prata med alla. Det ska va kul. Det ska va värt att gå upp klockan 5 för att göra 2 dyk och va hemma klockan 20 på kvällen. 

Det här är nu inte bara min idé. Jag kan inte ta åt mig äran för detta. Det är så det går till på Dykmagasinet. Det är så det alltid gått till. Jag ser det som en självklarhet. Det är naturligt. En anda av gemenskap. Så har det alltid varit. 

Fungerar det då? Jag vill nog tro att det gör det. Leende kunder kommer in i butiken och frågar när nästa utfärd blir. När åker vi dit? När kan vi göra det här? Kommer någon mer in i butiken byts erfarenheter. Kunder kommer in enkom för att hälsa på ibland. Det tar jag som ett gott tecken. 

Mina bästa vänner har jag fått via dykningen.


Baksidor då? Ja. Det kan en undra 😂 baksidor är tidiga mornar. Krånglande utrustning som ger blödande händer. Det är när läpparna domnar så det ser ut som jag försökt trycka in botox deluxe i dem. 

Baksidorna är inte så många. Mitt jobb är varierande och roligt. Allt slit är värt det när jag kommer i vattnet.

Ibland får jag frågor jag inte kan svara på. Då får jag vänligt erkänna att det här kan jag inte. Kan jag i stället få återkomma så tar jag reda på svaret. För bland mina kollegor i Karlstad, Stockholm och Norge finns en enorm kunskapsbank. Än så länge har någon alltid kunnat svara. Och jag får lära mig. Jag utvecklas ständigt. Jag är måhända inte den mest tekniska dykaren men kärleken till livet under ytan blir inte mindre för det.

Jag lär. Jag lever. Jag andas. Jag dyker. 

Det där med musik

När Nicole var bebis sjöng jag mycket för henne. Barnvisor, ja allt möjligt. Särskilt en visa, Lilla fina ungen min, hade otroligt lugnande effekt på henne. 

På nåt vänster föll den lilla visan bort. Jag provade i kväll igen. Den är fortfarande lugnande. Hon lugnar sig. Slappnar av. Det är otroligt fascinerande. 

Det är samma med Lucas. Till honom hittade jag faktiskt på en liten visa. Den är också magisk. Han slår sig. Jag sjunger. Han kurar ihop sig i min famn och myser. 

Det fina här är att Nicole sjunger visan för honom också. 

Fantastiska ungar ❤

Även för mig har musiken betydelse. Musiken skärmar av tankarna. Lindar sig kring hjärtat och får det att slå stadigt igen.

Jag sjunger och spelar inte så mycket nu för tiden. Ibland kommer jag på mig med att sjunga med till musik, och känner mig förvånad, vems röst är det? Ett tydligt tecken på att det är dags att ta tag i musiken igen. 

Jag har dock aldrig slutat sjunga för barnen. Vi sjunger för maten. För katten. För bordet. Allt går att få en liten visa till. Lucas nynnar med och Nicole försöker hitta på egna ord. 

Ok. Så här är det.

Vet ni. De flesta av er är helt underbara. Stöttande. Närvarande. Det vill säga så långt jag orkar ha er närvarande.

Men. Det här är det jobbiga. Att förklara. Om och om igen. Vet ni. Det drar upp. Det gör att det öppna såret inte ens har en chans att läkas. Och fine. Jag köper att saker och ting måste förklaras. Och jag svarar. Efter bästa förmåga. Om och om igen. Jag gör det. Egentligen vet jag inte varför. Men jag gör det. Sen kommer vi till det där. Ifrågasättandet. Vet ni vad. Det är faktiskt det värsta. För ifrågasättandet. Det gör ont på riktigt. – Har ni verkligen försökt allt? – Är inte det här enbart en produkt av småbarnsåren. – Bit ihop, det blir bättre. Osv osv osv osv. Hörs inte jag i allt det här? Är jag så bra på att bita ihop att ni inte hör gråten i rösten? Och varför envisas jag med att förklara vidare. Jag känner med mig hur taggarna vänds utåt, enbart för att jag blir så ledsen. Det här är inget lätt beslut. Det här är ingen enkel utväg. Är det ni eller jag som levt i den här relationen. Och ja. Om och om igen. JA! Jag är ett jävla svin som väljer att bryta upp. Jag väljer att lämna min man. Jag väljer att bryta upp från en relation där ingen mår bra. Jag väljer att dela på oss. Jag väljer dessutom att göra detta när min partner har det kämpigt själv. Jag vet vad fruktansvärt lågt det är. Jag vet. Tro mig. Jag vet. Ska jag säga det igen. Jag vet. 

Nu kommer min motfråga. Hur bra tror ni att jag mår? Hur tror ni att jag har mått i allt när enda utvägen är att göra så här? Hur mycket av mig finns kvar att rädda? 

Jag har valt att göra så här för att Anders är en fin människa som inte förtjänar att brytas ner i en ohälsosam relation. En gång var vi bästa vänner. Vi är i nuläget sams kring barnen. Men som par fungerar vi inte. Och det sliter på. Om vi ska ha en chans att kunna fungera var för sig behöver vi bryta nu. Vi behöver dela på oss. Barnen förtjänar 2 glada föräldrar. Inte två nedbrutna föräldrar. För faktum kvarstår. Vi kommer skiljas. Oavsett vad mycket som ifrågasätts. Oavsett vad ni tycker om det. 

Är det ni eller vi som varit i den här relationen?

Jag drar mig undan ifrågasättandet. Och ja. Det är en feg och enkel lösning. Det är även en lösning för att inte bryta ihop helt. 

Vet ni. Jag har fått lägenhet. Jag ska försöka glädjas åt det. 

Ifrågasätt på. Det kanske är er process. Vad vet jag. Men jag är inte hur stark som helst. Till sist tar det stopp. Det är där jag är nu. Mitt liv kretsar kring barnen. Varannan vecka saknar jag barnen. Varannan vecka gör jag allt för att kunna vara med dom. Varannan vecka jobbar jag enormt mycket. För att kunna vara mer med barnen. Det är så det kommer vara framöver. Barnen är egentligen det enda som är viktigt i allt det här. Deras väl och ve. Det kommer alltid att gå först. Nånstans hoppas jag att ni förstår att själva det här uppbrottet också är att sätta dem först. De förtjänar en lugn och trygg miljö. En miljö med glada föräldrar. Inte gräl och bråk. Inte hårda ord. Inte uppgivenhet. En miljö där de kan landa. Oavsett vart de är så förtjänar de detta. 

The cat’s out of the box

Då så. Livet rör på sig. Anders och jag ska dela på oss.

Ibland blir saker och ting inte riktigt som  det var tänkt.

Nu ska vi ta oss igenom dem här tiden med barnen i fokus. Det är det viktigaste. 

Ni som har lite koll. Lägenhet?! Jag söker med ljus och lykta. Jag är så att säga mellan boenden. Snälla vänner erbjuder mig sovplats etc men jag behöver rota mig. Få något eget till mig och barnen. Varannan vecka kommer barnen va hos mig varannan vecka hos Anders. Varannan vecka kommer jag gå med saknad i hjärtat varannan vecka kommer jag vara hel.

Om ni ser något lämpligt. Hör av er!!!

Under tiden är jag lite rotlös. Men hey. Det är en övergående period. Och vem så egentligen att livet ska va lätt att leva?

Ni vet. När ni frågar hur det är..vad vill ni ha  för svar? Hur tror ni att det är?

En vis man frågade: Håller du ihop? Det är faktiskt rätt fråga. Vissa dagar håller jag ihop. Vissa dagar biter jag ihop. Vissa dagar kraschar jag totalt. Jag känner att jag rör till och förstör livet för så många. Men. Jag måste vara sann mot mig själv. Då är det här rätt väg att gå. Någon gång rätar allt ur sig och faller på plats. Men samvetet är där. Varför kan jag bara inte bota ihop och leva ändå? Som en vis man sa: för att du är zeldi. För att du är stark. För att du måste följa ditt hjärta. För att du är du. Det ligger något o det. 

Nog om det

Det är lite gungfly runt mig. Jag har fantastiska vänner som fångar upp mig. Som låter mig gråta hysteriskt. Som låter mig känna allt jag känner. Det är så värdefullt. Jag är oerhört tacksam.

P-G. Vad gjorde jag utan dig? Jag vill nog inte ens veta det. Jag hade varit trasigare. Det är ett som är säkert. Vänner. Ni gör mig stark. Ensam är jag inte stark. Ensam är jag förvirrad och lost. Med er är jag stark. Jag är så otroligt tacksam att ni finns.

  • Fixa boende
  • Körkort

Alla behöver vi mål här i livet. Jag har mina. 

Barnen är min prioritering. Alltid. Så det så.

Galna klubben

Här är vi då. Galningarna. 

Lucas språk kommer. Tecken och ord om vartannat. Nicoles språk. Ja det har funnits ett tag. Och som hon använder det. 😁

Varje dag är ett äventyr med busungarna. Vi verkar ha kommit in i rytm nu. Förskola. Jobb. Hemmatid. Båda trivs bra på förskolan. Nån gång när jag jobbat mycket är lämningarna tunga. De slutar gråta snabbt men jag har oro och dåligt samvete resten av dagen. 

Pappa han jobbar. Mamma hon ska till Dykmagasinet och jobba. Mycket noga meddelar Nicole detta för alla vi möter. 

Värmen kommer och med den energin. Energin att ta tag i allt runtomkringet. 

Varje dag är en gåva

Var snäll mot dig själv 

Jo. De senaste åren har jag nog glömt det här. Jag har varit så inne i min bubbla att jag tappat bort mig själv. 

En mycket vis man frågade vart jag finns i allt det här? Det ärliga svaret hade varit att jag inte vet. Jag försökte tappert leta och visa, ge exempel. Han envisades tills han märkte att jag förstod frågan på riktigt, och jag kunde äntligen hitta mig själv i detaljerna. 

Det där. Det är jag. Det där. Det hsr jag bidragit till. 

Var snäll mot dig själv sa en annan. 

Var snäll mot mig själv. Det är jag väl? Sen visade det sig att det har jag inte alls varit. Min vana trogen censurerar jag mig själv och min person för att passa in i ramen. 

Vilken ram?

Ja. Vilken ram. Den ramen folk ger mig eller den ramen jag själv tvingar på mig själv? Ingen av dem är rätt. Måste vi hs en ram på oss? Jag tror faktiskt inte det. Jag tror på att helt enkelt leva. Sticker jag utanför den påstådda mallen ja då är det väl så helt enkelt. 

Vad gör du för att vara snäll mot dig själv?

Jag ser till att jag får min träning. Jag unnar mig åtminstone 1 kapitel i min bok. Jag försöker ge mig själv lite cred för det jag lyckas med i stället för att haka upp mig på mina misslyckanden. Jag har daglig kontakt med människor som får mig att må bra. Alla dessa små grejer gör egentligen hela skillnaden. Det hjälper självförtroendet. Det lättar upp för mig. Personen jag saknat en tid är på väg tillbaka.

Var snäll mot dig själv. 

Tiden går

Det är fullt ös som vanligt. Jag jonglerar jobb med familjetid. Helt ärligt så stortrivs jag. Det är härligt att ba tillbaka igen.

Båda barnen är i en fas. Separationsångesten är ett faktum. 

Lucas tar 7 stapplande steg men tycker uppenbarligen att det är lättare att krypa. . . 

Vid den här tiden förra året var det fixardag. Snickarbyxor på Nicole så hon fick va som pappa.. de var lite stora då. Vid fixardagen i år åkte samma snickarbyxor på. Jag tror bestämt att ungen växt en bit. 😄 

Firman får jag några ströbeställningar på. Har inte marknadsfört nåt vidare. Sitter och jobbar på webshop och hemsida. Vill försöka få upp den till 1a oktober. Vi får se om jag hinner.. kanske inte får allt klart med produkter och så men åtminstone ett gäng artiklar borde hinna komma upp. Försöker bygga ett litet lager samtidigt. Det är spännande. Kanske går åt pipsvängen alldeles 😄 men hey, då har jag åtminstone försökt.

Det är skönt att va på gång igen. Jag är tillbaka igen.